Jag bakade en kaka till kollegorna på jobb i veckan. Den blev populär, så jag lägger upp receptet:
Äpple och kardemummakaka
1 kaka
2 äpplen
3 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
2 ägg
2 dl strösocker
50 g Smör
1 dl Filmjölk
1 msk stött kardemumma
1 nypa salt
Sätt ugnen på 175°. Smöra och bröa en sockerkaksform. Kärna ur och skär äpplena i tunna klyftor.
Blanda mjöl och bakpulver och vänd ner äppelbitarna. Vispa ägg och socker vitt och pösigt. Smält
smöret och vispa ner i äggblandningen. Tillsätt filmjölk, kardemumma och salt. Vänd sist ner äppel-
och mjölblandningen och slå upp i formen. Grädda i ca 35 min
Passar väldigt bra till eftermiddagsté.
/Stefan
söndag 1 mars 2009
lördag 28 februari 2009
Män som hatar kvinnor
Regelbundenheten i skrivandet är inte så stor. Dumt nog har inte LiveJournal någon räknare så man vet inte om någon läser. Skriv gärna en kommentar så att jag vet. Det blir roligare så, även om jag mest skriver för mig själv.
Så har jag varit på bio. Män som hatar kvinnor, en film efter Stieg Larssons roman med samma namn. Det var en helt ok film. Den var så trogen mot boken som en film kan bli. Boken innehåler oerhört mycket detaljer och ganska mycket inre monologer, så att göra den helt trogen går naturligtvis inte. Det var i princip bara en förenkling som störde mig: Mikael Blomkvists motiv för att till slut ta jobbet försvann och det gjorde kanske hans vilja att lösa fallet lite "out of character".Andra saker i filmen som inte stämde med min bild, var mer för att jag hade föreställt mid annorlunda, men de delarna var helt ok.
Skådespelarinsatserna var gedigna, trots att jag har lite svårt för både Sven-Bertil Taube och Mikael Nykvist. Nykvist mest för de roller han fått på sistone och vilket ger dumma associationer i vissa situationer. De där feel-good-filmerna för medelålders kvinnor är lite läskiga. Noomi Rapaces insats som Lisbeth Salander var mycket bra, framförallt fanns där ju en fysisk likhet med bokens beskrivning som var slående och det lite truliga, nästan Asbergers-aktiga, gjorde hon bra.
Redan i boken störde jag mig på att Lisbeth använder Macintoshdatorer. Det är naturligtvis inte filmmakarnas fel, men det känns verkligen inte rätt. Ingen hackare med självaktning skulle använda dessa visserligen snygga maskiner med polerade användargränssnitt.
Helt klart sevärd, men när man får betala 110 spänn för att gå på bio, så får man ladda ner åtminståne 2 filmer för att kompensera för ockerpriset. SF har liksom fått betalt i förväg till det.
Så har jag varit på bio. Män som hatar kvinnor, en film efter Stieg Larssons roman med samma namn. Det var en helt ok film. Den var så trogen mot boken som en film kan bli. Boken innehåler oerhört mycket detaljer och ganska mycket inre monologer, så att göra den helt trogen går naturligtvis inte. Det var i princip bara en förenkling som störde mig: Mikael Blomkvists motiv för att till slut ta jobbet försvann och det gjorde kanske hans vilja att lösa fallet lite "out of character".Andra saker i filmen som inte stämde med min bild, var mer för att jag hade föreställt mid annorlunda, men de delarna var helt ok.
Skådespelarinsatserna var gedigna, trots att jag har lite svårt för både Sven-Bertil Taube och Mikael Nykvist. Nykvist mest för de roller han fått på sistone och vilket ger dumma associationer i vissa situationer. De där feel-good-filmerna för medelålders kvinnor är lite läskiga. Noomi Rapaces insats som Lisbeth Salander var mycket bra, framförallt fanns där ju en fysisk likhet med bokens beskrivning som var slående och det lite truliga, nästan Asbergers-aktiga, gjorde hon bra.
Redan i boken störde jag mig på att Lisbeth använder Macintoshdatorer. Det är naturligtvis inte filmmakarnas fel, men det känns verkligen inte rätt. Ingen hackare med självaktning skulle använda dessa visserligen snygga maskiner med polerade användargränssnitt.
Helt klart sevärd, men när man får betala 110 spänn för att gå på bio, så får man ladda ner åtminståne 2 filmer för att kompensera för ockerpriset. SF har liksom fått betalt i förväg till det.
söndag 15 februari 2009
Makt och politik
Jag har inte skrivit om poltik här tidigare. För en massa år sedan, så var jag politiskt aktiv. Ja, organiserat paripolitiskt aktiv, för politiskt aktiv är man kanske alltid. Nu när jag tittar tillbaka så är jag ganska nöjd med att ha slutat med den biten. Mitt förtroende för de politiska partierna har nått en ny bottennivå och min anledning att sluta känns nu mer rätt än någonsin:
Poltiken handlar numera enbart om makt.
Politiken styrs numera av marknadsförare och valstrateger. När jag började med politik var det tron på en bättre värld som fick mig att göra det. Det var då naturligt att gå gå med i ett ungdomsförbund och hitta andra som delade denna tro. Idag är de politska ungdomsförbunden mindre än någonsin, och de enda ungdomar som tycks brinna för politiska idéerna är så kallade extremister: I ena änden veganer, anarkister och i andra änden den nationella rörelsen. Jag påminner mig själv om en av de stora socialdemokraternas ord:
"Så länge som det med fog kan talas om valboskap, så länge kommer det nya samhället att låta vänta på sig.” (Rickard Sandler)
Jag har länge anklagat socialdemokratin för att vara ett maktparti. För många av mina tidigare vänner inom politiken verkar makten vara viktigare än idéerna. Den tydliga blockbildningen som alliansen har skapat har ytterligare förstärkt denna dumhet. Allra mest bevisar centern det genom sin nya acceptans av kärnkraften. Det nya samhället kommer att låta vänta på sig. Vi har en ny polisk klass utan kontakt med människornas inre.
Mitt mest skrämmande ögonblick för i min politiska verksamhet var när jag satt på en partiårskonferens och en av talarna citerade en gammal marsch:
Takt, takt, hållen takten,
den är mer än halva makten.
(Karl-Erik Forslund)
Det var då jag såg hur fel vi är på väg. Makten är viktigare än människan. Alla skulle inordnas i kollektivet och tala lojalt med ledningen. Alla svenska partier har tappat sina bärande idéer. Det är viktigare för riksdagsmannen att arbeta ihop till riksdagspensionen och för kommunalrådet att uppbära sin lön.
Visst är makt viktigt i poltiken, men bara om man använder den till något bra. Numera känns det bara som om de som vi har valt att vara våra ombud, ser oss som kunder som man kan förleda hur som helst, bara man får sin inkomst. Marknadsundersökningar ersätter folkrörelsen.
Det farliga med blockpolitiken är inte att vi får politisk polariserng, utan att vi får två block som lägger sig extremt nära någonsorts poltiskt mittenfåra, för att vinna så mycket väljare som möjligt. I utkanten öppnar vi därmed upp för den odemokratiska rörelsen.
Partierna har sålt sina idéer på realisation för att vinna kortsiktigt, och står nu nakna och kommer att ha öppnat upp en poltiskt arena som är mycket skrämmande.
Poltiken handlar numera enbart om makt.
Politiken styrs numera av marknadsförare och valstrateger. När jag började med politik var det tron på en bättre värld som fick mig att göra det. Det var då naturligt att gå gå med i ett ungdomsförbund och hitta andra som delade denna tro. Idag är de politska ungdomsförbunden mindre än någonsin, och de enda ungdomar som tycks brinna för politiska idéerna är så kallade extremister: I ena änden veganer, anarkister och i andra änden den nationella rörelsen. Jag påminner mig själv om en av de stora socialdemokraternas ord:
"Så länge som det med fog kan talas om valboskap, så länge kommer det nya samhället att låta vänta på sig.” (Rickard Sandler)
Jag har länge anklagat socialdemokratin för att vara ett maktparti. För många av mina tidigare vänner inom politiken verkar makten vara viktigare än idéerna. Den tydliga blockbildningen som alliansen har skapat har ytterligare förstärkt denna dumhet. Allra mest bevisar centern det genom sin nya acceptans av kärnkraften. Det nya samhället kommer att låta vänta på sig. Vi har en ny polisk klass utan kontakt med människornas inre.
Mitt mest skrämmande ögonblick för i min politiska verksamhet var när jag satt på en partiårskonferens och en av talarna citerade en gammal marsch:
Takt, takt, hållen takten,
den är mer än halva makten.
(Karl-Erik Forslund)
Det var då jag såg hur fel vi är på väg. Makten är viktigare än människan. Alla skulle inordnas i kollektivet och tala lojalt med ledningen. Alla svenska partier har tappat sina bärande idéer. Det är viktigare för riksdagsmannen att arbeta ihop till riksdagspensionen och för kommunalrådet att uppbära sin lön.
Visst är makt viktigt i poltiken, men bara om man använder den till något bra. Numera känns det bara som om de som vi har valt att vara våra ombud, ser oss som kunder som man kan förleda hur som helst, bara man får sin inkomst. Marknadsundersökningar ersätter folkrörelsen.
Det farliga med blockpolitiken är inte att vi får politisk polariserng, utan att vi får två block som lägger sig extremt nära någonsorts poltiskt mittenfåra, för att vinna så mycket väljare som möjligt. I utkanten öppnar vi därmed upp för den odemokratiska rörelsen.
Partierna har sålt sina idéer på realisation för att vinna kortsiktigt, och står nu nakna och kommer att ha öppnat upp en poltiskt arena som är mycket skrämmande.
söndag 8 februari 2009
Grillade grönsaker och halloumiost
Det blev ytterligare en lyckad måltid denna helg.
2port - ca 25min tillagningstid
Ingredienser
olivolja
1/2 halloumiost
1/2 gul paprika
1 Morot
1 gul lök
4 skivor aubergine
6 sockerärtor i skida
lite isbergssallad
1 näve babyspenat
valnötter
gurka
balsamvinäger
olivolja med basilika
1 tomat
1 dl creme fraiche
1/2 dl lättvil
1 msk senap
ris
1. Skala lök och morot, dela löken i 4 klyftor och skiva moroten i ca 5mm tjocka skivor
2. Pensla en grillpanna med olivolja och värm upp den
3. Stek löken och moroten på medelvärme under lock
4. Påbörja kokning av riset enligt förpackningens instruktion
5. Gör en sallad direkt på tallriken, med finskuen isbergssallad, babyspenat, gurka, tomat (i lager för utseendets skull)
6. Vänd grönsakerna i stekpannan och pensla dem med olivolja
7. Droppa balsamvinäger och olivolja med basilikasmak över salladen, lägg på några skalade valnötter på salladen
8. Blanda creme fraiche, fil och senap i en skål
9. Samla ihop lök och morötter i en hög på grillpannan, lägg på paprika delad i några stora delar, aubergine och sockerärtor, öka värmen något och stek utan lock, krydda grönsakerna med timjan och pensla med olivolja
10. När riset är färdigt, stek ca 5mm tjocka skivor av halloumiosten under en minut på vardera sidan
11. Lägg upp de varma grönsakerna bredvid ris och sallad på tallriken
12. Lägg halloumiosten på den kalla salladen
13. Häll några skedar av crem fraiche-blandningen över de varma grönsakerna, samt riset
14. Ät
2port - ca 25min tillagningstid
Ingredienser
olivolja
1/2 halloumiost
1/2 gul paprika
1 Morot
1 gul lök
4 skivor aubergine
6 sockerärtor i skida
lite isbergssallad
1 näve babyspenat
valnötter
gurka
balsamvinäger
olivolja med basilika
1 tomat
1 dl creme fraiche
1/2 dl lättvil
1 msk senap
ris
1. Skala lök och morot, dela löken i 4 klyftor och skiva moroten i ca 5mm tjocka skivor
2. Pensla en grillpanna med olivolja och värm upp den
3. Stek löken och moroten på medelvärme under lock
4. Påbörja kokning av riset enligt förpackningens instruktion
5. Gör en sallad direkt på tallriken, med finskuen isbergssallad, babyspenat, gurka, tomat (i lager för utseendets skull)
6. Vänd grönsakerna i stekpannan och pensla dem med olivolja
7. Droppa balsamvinäger och olivolja med basilikasmak över salladen, lägg på några skalade valnötter på salladen
8. Blanda creme fraiche, fil och senap i en skål
9. Samla ihop lök och morötter i en hög på grillpannan, lägg på paprika delad i några stora delar, aubergine och sockerärtor, öka värmen något och stek utan lock, krydda grönsakerna med timjan och pensla med olivolja
10. När riset är färdigt, stek ca 5mm tjocka skivor av halloumiosten under en minut på vardera sidan
11. Lägg upp de varma grönsakerna bredvid ris och sallad på tallriken
12. Lägg halloumiosten på den kalla salladen
13. Häll några skedar av crem fraiche-blandningen över de varma grönsakerna, samt riset
14. Ät
Vegetarisk quesadilla
Familjen skulle äta tacos, och det kändes inte spännande med vegofärs i dessa, och då gjorde jag en maträtt som jag tyckte blev ovanligt god. Därför tänker jag dela med mig av denna:
3port
Wraps
3 tortillabröd eller andra runda tunna bröd av den typ som alla "invandraraffärerna" i Malmö säljer
Ost
Fyllning
1 burk blandade bönor
1 lök
1 vittlöksklyfta
1 tomat
olivolja
salt
peppar
tacokrydda
paprikapulver
chilisås (stark, t ex den röda med tuppen på som östasien livs på möllan säljer)
Tillbehör
Guacamole
Nachochips
Creme Fraiche
Olika sorters tomatsalsa (t ex vitlök eller ananas) - kan blandas med creme fraichen om man vill
Ris
Grönsallad
Gör så här
1. Koka bönorna enl. anvisning
2. Stek lök och vitlök i olivolja, krydda efter smak
3. Hacka tomaten
4. Skölj bönorna för att slippa gaser i magen
5. Blanda löken, bönorna och tomaten grytan, låt det värmas upp men inte koka länge
6. Diska ur stekpannan
7. Låt stekpannan torka på plattan och lägg därefter i brödet
8. Hyvla ost och täck brödet med ett lager som får smälta
9. Lägg brödet på en tallrik, häll på fyllning
10. Vik en wrap (eller om du vill göra det lättare så kan du lägga ett stekt bröd med ost ovanpå och skära alltsammans i tårtbitar)
11. Servera med några av tillbehören
söndag 2 november 2008
Djur
Människor är djur. Det är kanske inte något kontroversiellt påstående om man inte råkar vara tokkristen. Det blir mer uppenbart vid en del tillfällen än andra. Idag tänker jag speciellt på två tillfällen, det ena otäckare än det andra:
I måndags stenades Aisha Ibrahim Duhulow, 13, till döds inför tusentals människor. Hennes brott var, enligt Amnesty International, att hon försökt anmäla en våldtäkt. Händelsen inträffade i Kismayo, Somalia. Gärningsmän är, uppger Amnesty International, den islamistmilis som innehar makten i staden.
Stening är ett ofattbart straff. Det är omöjligt att förstå hur man kan utsätta en annan människa för det. Våld är en del av människans natur, hur ogärna vi än vill erkänna det:
Våld i vredesmod, att någon skulle kasta en stor sten på en ovän i ett slagsmål skulle man kanske kunna förstå. Att någon skjuter en annan människa med vapen i hand under krig går kanske också att förstå, även om även det är ett korkat sätt att lösa en konflikt.
Det man kan undra är då hur människor kan drivas till att utföra stening. Först måste någon ha kommit på att det är ett lämligt straff om man redan blivit våldtagen. Sedan måste några andra tittat på just det aktuella fallet, då en trettonåring blivit utsatt för våldtäkten, och tyckt att stening var en bra grej att ta till då. Slutligen har alltså 50 män stått med stenar i händerna och kastat dessa mot barnet. Vilka tankar rörde sig då i deras huvuden? Stolthet, pliktkänsla, blodtörst? Hur känns det i det ögonblicket när stenen lämnar ens hand för att träffa barnet någon sekund senare? Kastar man med full kraft eller håller man igen och hoppas att någon annans sten träffar hårdare och före?
Jag har inga svar, bara frågor när det gäller en sådan händelse. Det hela är ofattbart och bevisar bara hur usla människor är. Dessa män är säkerligen inte annorlunda än du och jag. De har bara hamnat någon annanstans i livet. De har samma typ av hjärna och kropp som oss, men har ändå gjort det här. Det kunde varit vi som gjorde en sådan sak. Vi hade också gjort det här om vi hamnat i samma situation och haft samma livserfarenhet med oss.
Kunde de då varit andra djur än människor? Dödar djur för att en påstådd gud påståtts ha bestämt att det skall vara så? Nej, naturligtvis inte. Djur dödar normalt inte varandra av känslomässiga skäl.
Människor är inte bara djur, utan lägre stående varelser än andra djur.
Den andra delen av denna observation är enklare och mindre vidrig:
Jag var på krogrunda igår. Min kompis Kenth och jag vandrade runt krogarna, först på Fagans, där det var knökfullt och omöjligt att beställa, vi gick vidare till ett folktomt Brogatan. Brogatan kändes tråkig och vi vandrade ner mot Möllan. Tempo var som vanligt trevligt, men vi var rastlösa och vi fortsatte till Nyhavn. Nyhavn verkade sakna personal och vi fick inget att dricka trots att vi väntade länge. Tills slut satte vi oss på Mascot.
Mascot har förändrats mycket sedan jag var där sist. Senast var Mascot en ganska tråkig imitation av en krog på finlandsbåtarna där dekadenta personligheter satt och hällde i sig alkoholhaltiga drycker. Nu har ungdomarna tagit över stället. Killar som går omkring och spänner sig. De håller armarna som om de bär en TV-apparat och tror att det gör att de ser muskulösa ut. Tjejer i för lite kläder och som är överdrivet sminkade, men som ser ut som de är max 16 år.
Efter en runda till på Brogatan där vi pratade med lite trevligt folk så var vi mogna för nattklubb. Jag försöker gå ner i vikt och hade därför pimplat bubbelvatten hela kvällen och känslan för nattklubb var mera nyfiken än party. jag har aldrig varit på Swing Inn och Kenth ville dit. Det kändes mer som ett studiebesök än som nöje. Studiebesöket var dock extremt underhållande. Vilket ställe! Känslan av finlandsfärja som jag "saknat" på Mascot var här, och i kvadrat.
Män och kvinnor i blandade åldrar hoppade på ett pulserande dansgolv, med förvånande bra belysning, med tanke på hur gärna man undviker bra belysning i raggningssammanhang när man blirvit en bit över 30år. Det luktade av svett, alkohol och parfym. Känslan var jakt och kvinnor och män cirkulerade runt dansgolvet, på balkongen ovanför dansgolvet. Gamla gubbar med färgat hår dansade med yviga rörelser. Tanter med överdrivet smink och glitterkläder såg lystet på unga män. Unga vackra kvinnor gick runt och valde bland männen. Det hela var mer intressant att studera än vilket naturprogram på tv som helst. Jag skulle velat ha Arne Weise med som speakerröst:
- Människohonan visar upp sina bröst för att locka till sig hannarna. Männen har stärkt sig med brygder som stärker deras mod. I luften känner man dofter av feromoner den rytmiska suggestiva musiken stärker deras lust. Se där borta: Mannen med lejonmanen tror sig ha hittat ett byte, en ung kvinna, men hon avvisar honom och vänder sig till de övriga kvinnorna i sin grupp. De skrattar tillsammans åt hannen som tydligen inte dög att föröka sig med. Jakten går vidare.
Ireen von Wachenfeldt, ordförande för kvinnojourernas riksorganisation, skapade en gång i tiden rabalder genom att säga: Män är djur.
Hon hade rätt, men det gäller även kvinnor. På gott och på ont. Den djuriska leken ledde säkert till att några fann varandra, antingen för stunden eller för livet. I vilket fall som helst hade de det säkert skönt tillsammans.
/Stefan
- Stening till döds av en 13-årig flicka som våldtagits
- Parningsritualer på nattklubbar och krogar
I måndags stenades Aisha Ibrahim Duhulow, 13, till döds inför tusentals människor. Hennes brott var, enligt Amnesty International, att hon försökt anmäla en våldtäkt. Händelsen inträffade i Kismayo, Somalia. Gärningsmän är, uppger Amnesty International, den islamistmilis som innehar makten i staden.
Stening är ett ofattbart straff. Det är omöjligt att förstå hur man kan utsätta en annan människa för det. Våld är en del av människans natur, hur ogärna vi än vill erkänna det:
Våld i vredesmod, att någon skulle kasta en stor sten på en ovän i ett slagsmål skulle man kanske kunna förstå. Att någon skjuter en annan människa med vapen i hand under krig går kanske också att förstå, även om även det är ett korkat sätt att lösa en konflikt.
Det man kan undra är då hur människor kan drivas till att utföra stening. Först måste någon ha kommit på att det är ett lämligt straff om man redan blivit våldtagen. Sedan måste några andra tittat på just det aktuella fallet, då en trettonåring blivit utsatt för våldtäkten, och tyckt att stening var en bra grej att ta till då. Slutligen har alltså 50 män stått med stenar i händerna och kastat dessa mot barnet. Vilka tankar rörde sig då i deras huvuden? Stolthet, pliktkänsla, blodtörst? Hur känns det i det ögonblicket när stenen lämnar ens hand för att träffa barnet någon sekund senare? Kastar man med full kraft eller håller man igen och hoppas att någon annans sten träffar hårdare och före?
Jag har inga svar, bara frågor när det gäller en sådan händelse. Det hela är ofattbart och bevisar bara hur usla människor är. Dessa män är säkerligen inte annorlunda än du och jag. De har bara hamnat någon annanstans i livet. De har samma typ av hjärna och kropp som oss, men har ändå gjort det här. Det kunde varit vi som gjorde en sådan sak. Vi hade också gjort det här om vi hamnat i samma situation och haft samma livserfarenhet med oss.
Kunde de då varit andra djur än människor? Dödar djur för att en påstådd gud påståtts ha bestämt att det skall vara så? Nej, naturligtvis inte. Djur dödar normalt inte varandra av känslomässiga skäl.
Människor är inte bara djur, utan lägre stående varelser än andra djur.
Den andra delen av denna observation är enklare och mindre vidrig:
Jag var på krogrunda igår. Min kompis Kenth och jag vandrade runt krogarna, först på Fagans, där det var knökfullt och omöjligt att beställa, vi gick vidare till ett folktomt Brogatan. Brogatan kändes tråkig och vi vandrade ner mot Möllan. Tempo var som vanligt trevligt, men vi var rastlösa och vi fortsatte till Nyhavn. Nyhavn verkade sakna personal och vi fick inget att dricka trots att vi väntade länge. Tills slut satte vi oss på Mascot.
Mascot har förändrats mycket sedan jag var där sist. Senast var Mascot en ganska tråkig imitation av en krog på finlandsbåtarna där dekadenta personligheter satt och hällde i sig alkoholhaltiga drycker. Nu har ungdomarna tagit över stället. Killar som går omkring och spänner sig. De håller armarna som om de bär en TV-apparat och tror att det gör att de ser muskulösa ut. Tjejer i för lite kläder och som är överdrivet sminkade, men som ser ut som de är max 16 år.
Efter en runda till på Brogatan där vi pratade med lite trevligt folk så var vi mogna för nattklubb. Jag försöker gå ner i vikt och hade därför pimplat bubbelvatten hela kvällen och känslan för nattklubb var mera nyfiken än party. jag har aldrig varit på Swing Inn och Kenth ville dit. Det kändes mer som ett studiebesök än som nöje. Studiebesöket var dock extremt underhållande. Vilket ställe! Känslan av finlandsfärja som jag "saknat" på Mascot var här, och i kvadrat.
Män och kvinnor i blandade åldrar hoppade på ett pulserande dansgolv, med förvånande bra belysning, med tanke på hur gärna man undviker bra belysning i raggningssammanhang när man blirvit en bit över 30år. Det luktade av svett, alkohol och parfym. Känslan var jakt och kvinnor och män cirkulerade runt dansgolvet, på balkongen ovanför dansgolvet. Gamla gubbar med färgat hår dansade med yviga rörelser. Tanter med överdrivet smink och glitterkläder såg lystet på unga män. Unga vackra kvinnor gick runt och valde bland männen. Det hela var mer intressant att studera än vilket naturprogram på tv som helst. Jag skulle velat ha Arne Weise med som speakerröst:
- Människohonan visar upp sina bröst för att locka till sig hannarna. Männen har stärkt sig med brygder som stärker deras mod. I luften känner man dofter av feromoner den rytmiska suggestiva musiken stärker deras lust. Se där borta: Mannen med lejonmanen tror sig ha hittat ett byte, en ung kvinna, men hon avvisar honom och vänder sig till de övriga kvinnorna i sin grupp. De skrattar tillsammans åt hannen som tydligen inte dög att föröka sig med. Jakten går vidare.
Ireen von Wachenfeldt, ordförande för kvinnojourernas riksorganisation, skapade en gång i tiden rabalder genom att säga: Män är djur.
Hon hade rätt, men det gäller även kvinnor. På gott och på ont. Den djuriska leken ledde säkert till att några fann varandra, antingen för stunden eller för livet. I vilket fall som helst hade de det säkert skönt tillsammans.
/Stefan
söndag 10 augusti 2008
Film och intellekt
Jag har sett två filmer på sistone. Den första var The Dark Knight och den andra var Sigur Rós Heima. Båda filmerna har väckt en del tankar:
När man var liten så fick man i skolan lära sig att man blev dum av för mycket skräpkultur av det slag som tvprogram och äventyrsfilmer utgör. Man skulle läsa böcker för att bli intellektuell. Amerikanska serier och filmer var det allra värsta. Det var kanske sant då, men frågan är om det är lika enkelt nu.
Batman som man såg på TV då man var ung var en djupt tramsig serie där vuxna män sprang omkring i trikåer. Djupet i humorn och innehållet var obefintligt. Allt byggde på stereotyper och slapstick, presenterat på enklast möjliga vis. I The Dark Knight har vi raka motsatsen: Ett mörkt drama blandas med äventyret och vi ser moraliska konflikter vara själva kärnan i berättelsen. Skådelspeleriet hos flera skådespelare (förutom Batman själv, som framförallt låter som en dålig imitation av Bengt Magnusson) är lysande och skulle passa på vilken dramatisk scen som helst.
Även vanliga TV-serier intellektualiseras alltmer: Samhällssatir hos Simpsons eller i deckare som The Shield. Berättelserna är inte lika enkla som de var i Mork och Mindy eller Magnum PI. TV-publiken vill idag ha en mer varierad underhållning. Det lättsamma bruset finns naturligtvis fortfarande kvar, för ren avkoppling, samtidigt som åskådarna önskar mer utmaningar när de orkar. Man kan nog bli klok på samma sätt av TV och film som av böcker. Jag vet inte om jag lärde mig mest av att läsa Shakespeares Stormen i gymnsiet eller se The Dark Knight. Helle, min lysande svensklärare må förlåta mig.
Så lite tankar om Sigur Rós Heima, en film som gör mig oerhört kluven. Filmn är en film som säkerligen älskas av de intellektuella som kanske inte väljer Batman som förstahandsval på bio, "Island, Irak eller Azerbadjan är ju så oerhört mycket mer spännande".
Version 1
Filmen är fylld av sångarens pretentiösa ylande, med stulna harmonier och filmiskt berättande från U2, men där filmens sceniska intryck för tankarna till mellanfilmerna från melodifestivalen där värdlandet försöker sälja sitt land.
Version 2
Stämningsfull och känslig sång till ett musikaliskt rum utan gränser men med rötter i folkmusik och vild natur ackompanjerat av spektakulärt bildspel.
Försök till balans
Jag är ingen fan till Sigur Rós. Det som gör att jag reagear negativt är bandets oerhörda brist på självdistans i filmen. De känns som posörer som spelar allvarliga poeter. Bandet känns lite som poesiföreningen på en gymnasieskola, där en ledare som anspelar på självmord och lidande fungerar som överstepräst för att förföra flickor. Det hela förstärks dessutom av publikbilderna på blanögda människor i alla åldrar som tycks ta det hela på löjligt allvar. Det känns spelat och oäkta. Jag känner inte killarna, så jag kan ha fel i att de är överpretentiösa skådespelare på livets arena, men det känns så.
Samtidigt är musiken lysande i sina stycken. Den enda bristen är enformigheten i sången. Musiken är melodiös och spännande. Den utmanar då och då på ett intressant sätt. Filmiskt påminner turnéskildringen om filmen Rattle and Hum med U2, fast då med fantastiska naturvyer. Harmonierna i musiken för även tankarna ditåt. Det är förmodligen de båda bandens bakrund i folkmusiken som spelar in. Även på en punkt till påminner banden om varandra: Miljöarbete och protester. Den sista biten känns lika påklistrad som hos Bono i U2.
En film som väcker så många tankar och känslor kan inte vara dålig. Den påverkade mig mycket och inramningen i amfiteatern i Pildammsparken under en stjärnklar himmel var förtrollande tillsammans med bilderna av det islänska landskapet.
När man var liten så fick man i skolan lära sig att man blev dum av för mycket skräpkultur av det slag som tvprogram och äventyrsfilmer utgör. Man skulle läsa böcker för att bli intellektuell. Amerikanska serier och filmer var det allra värsta. Det var kanske sant då, men frågan är om det är lika enkelt nu.
Batman som man såg på TV då man var ung var en djupt tramsig serie där vuxna män sprang omkring i trikåer. Djupet i humorn och innehållet var obefintligt. Allt byggde på stereotyper och slapstick, presenterat på enklast möjliga vis. I The Dark Knight har vi raka motsatsen: Ett mörkt drama blandas med äventyret och vi ser moraliska konflikter vara själva kärnan i berättelsen. Skådelspeleriet hos flera skådespelare (förutom Batman själv, som framförallt låter som en dålig imitation av Bengt Magnusson) är lysande och skulle passa på vilken dramatisk scen som helst.
Även vanliga TV-serier intellektualiseras alltmer: Samhällssatir hos Simpsons eller i deckare som The Shield. Berättelserna är inte lika enkla som de var i Mork och Mindy eller Magnum PI. TV-publiken vill idag ha en mer varierad underhållning. Det lättsamma bruset finns naturligtvis fortfarande kvar, för ren avkoppling, samtidigt som åskådarna önskar mer utmaningar när de orkar. Man kan nog bli klok på samma sätt av TV och film som av böcker. Jag vet inte om jag lärde mig mest av att läsa Shakespeares Stormen i gymnsiet eller se The Dark Knight. Helle, min lysande svensklärare må förlåta mig.
Så lite tankar om Sigur Rós Heima, en film som gör mig oerhört kluven. Filmn är en film som säkerligen älskas av de intellektuella som kanske inte väljer Batman som förstahandsval på bio, "Island, Irak eller Azerbadjan är ju så oerhört mycket mer spännande".
Version 1
Filmen är fylld av sångarens pretentiösa ylande, med stulna harmonier och filmiskt berättande från U2, men där filmens sceniska intryck för tankarna till mellanfilmerna från melodifestivalen där värdlandet försöker sälja sitt land.
Version 2
Stämningsfull och känslig sång till ett musikaliskt rum utan gränser men med rötter i folkmusik och vild natur ackompanjerat av spektakulärt bildspel.
Försök till balans
Jag är ingen fan till Sigur Rós. Det som gör att jag reagear negativt är bandets oerhörda brist på självdistans i filmen. De känns som posörer som spelar allvarliga poeter. Bandet känns lite som poesiföreningen på en gymnasieskola, där en ledare som anspelar på självmord och lidande fungerar som överstepräst för att förföra flickor. Det hela förstärks dessutom av publikbilderna på blanögda människor i alla åldrar som tycks ta det hela på löjligt allvar. Det känns spelat och oäkta. Jag känner inte killarna, så jag kan ha fel i att de är överpretentiösa skådespelare på livets arena, men det känns så.
Samtidigt är musiken lysande i sina stycken. Den enda bristen är enformigheten i sången. Musiken är melodiös och spännande. Den utmanar då och då på ett intressant sätt. Filmiskt påminner turnéskildringen om filmen Rattle and Hum med U2, fast då med fantastiska naturvyer. Harmonierna i musiken för även tankarna ditåt. Det är förmodligen de båda bandens bakrund i folkmusiken som spelar in. Även på en punkt till påminner banden om varandra: Miljöarbete och protester. Den sista biten känns lika påklistrad som hos Bono i U2.
En film som väcker så många tankar och känslor kan inte vara dålig. Den påverkade mig mycket och inramningen i amfiteatern i Pildammsparken under en stjärnklar himmel var förtrollande tillsammans med bilderna av det islänska landskapet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
