Film och intellekt

Jag har sett två filmer på sistone. Den första var The Dark Knight och den andra var Sigur Rós Heima. Båda filmerna har väckt en del tankar:

När man var liten så fick man i skolan lära sig att man blev dum av för mycket skräpkultur av det slag som tvprogram och äventyrsfilmer utgör. Man skulle läsa böcker för att bli intellektuell. Amerikanska serier och filmer var det allra värsta. Det var kanske sant då, men frågan är om det är lika enkelt nu.

Batman som man såg på TV då man var ung var en djupt tramsig serie där vuxna män sprang omkring i trikåer. Djupet i humorn och innehållet var obefintligt. Allt byggde på stereotyper och slapstick, presenterat på enklast möjliga vis. I The Dark Knight har vi raka motsatsen: Ett mörkt drama blandas med äventyret och vi ser moraliska konflikter vara själva kärnan i berättelsen. Skådelspeleriet hos flera skådespelare (förutom Batman själv, som framförallt låter som en dålig imitation av Bengt Magnusson) är lysande och skulle passa på vilken dramatisk scen som helst.

Även vanliga TV-serier intellektualiseras alltmer: Samhällssatir hos Simpsons eller i deckare som The Shield. Berättelserna är inte lika enkla som de var i Mork och Mindy eller Magnum PI. TV-publiken vill idag ha en mer varierad underhållning. Det lättsamma bruset finns naturligtvis fortfarande kvar, för ren avkoppling, samtidigt som åskådarna önskar mer utmaningar när de orkar. Man kan nog bli klok på samma sätt av TV och film som av böcker. Jag vet inte om jag lärde mig mest av att läsa Shakespeares Stormen i gymnsiet eller se The Dark Knight. Helle, min lysande svensklärare må förlåta mig.

Så lite tankar om Sigur Rós Heima, en film som gör mig oerhört kluven. Filmn är en film som säkerligen älskas av de intellektuella som kanske inte väljer Batman som förstahandsval på bio, "Island, Irak eller Azerbadjan är ju så oerhört mycket mer spännande".

Version 1

Filmen är fylld av sångarens  pretentiösa ylande, med stulna harmonier och filmiskt berättande från U2, men där filmens sceniska intryck för tankarna till mellanfilmerna från melodifestivalen där värdlandet försöker sälja sitt land.

Version 2

Stämningsfull och känslig sång till ett musikaliskt rum utan gränser men med rötter i folkmusik och vild natur ackompanjerat av spektakulärt bildspel.

Försök till balans

Jag är ingen fan till Sigur Rós. Det som gör att jag reagear negativt är bandets oerhörda brist på självdistans i filmen. De känns som posörer som spelar allvarliga poeter. Bandet känns lite som poesiföreningen på en gymnasieskola, där en ledare som anspelar på självmord och lidande fungerar som överstepräst för att förföra flickor. Det hela förstärks dessutom av publikbilderna på blanögda människor i alla åldrar som tycks ta det hela på löjligt allvar. Det känns spelat och oäkta. Jag känner inte killarna, så jag kan ha fel i att de är överpretentiösa skådespelare på livets arena, men det känns så.

Samtidigt är musiken lysande i sina stycken. Den enda bristen är enformigheten i sången. Musiken är melodiös och spännande. Den utmanar då och då på ett intressant sätt. Filmiskt påminner turnéskildringen om filmen Rattle and Hum med U2, fast då med fantastiska naturvyer. Harmonierna i musiken för även tankarna ditåt. Det är förmodligen de båda bandens bakrund i folkmusiken som spelar in. Även på en punkt till påminner banden om varandra: Miljöarbete och protester. Den sista biten känns lika påklistrad som hos Bono  i U2.

En film som väcker så många tankar och känslor kan inte vara dålig. Den påverkade mig mycket och inramningen i amfiteatern i Pildammsparken under en stjärnklar himmel var förtrollande tillsammans med bilderna av det islänska landskapet.